Jaha, så känns det just nu, jaha. Är trött, är jag någonsin något annat, täppt i näsan. Hur säger man det på engelska btw, jag har inte lyckats komma på något smart sätt ännu, Im täppt in the nose låter inte helt rätt.

Dagen har innehållit lite av varje, tvätt, damsugning, snickare som har gjort hela köket dammigt och barn som hoppar i duschen och skvätter ner hela mig.

Jag har faktiskt ridit idag, en liten stund bara men ändå, mitt knä klarade allt utom lättridning. Så det lät jag bli. Red på Charles, den hästen är så oliksidigt musklad att det nästan är äckligt. Böjde och bände och knycklade ihop honom till en liten boll. Han var väl inte så där jätte glad men tillslut fick vi till några bra övergångar mellan trav och skritt. När en häst som är 14 år inte kan galoppera på volt så tycker jag det är sorgligt.

Familjen åkte till en vän på eftermiddagen och åt kvällsmat där så jag gjorde lite tortelini till mig själv som åts i ensamhet. Rätt gott dock.

Sitter och väntar på mamma eller pappa, vem som behagar dyka upp, igår vet jag inte vad dom höll på med för dom kom inte och pratade med mig i alla fall.

Får nog äta lite choklad sen, det löser världens alla problem.

Dewey Finn är en rockmusiker som vägrar ge upp sina rockstjärnedrömmar även om han kanske borde göra det. Typ nu.

Han bor hos sin alltför snälle vän Ned som är lärare och som givit upp sin rockstjärnedröm till förmån för en obehaglig flickvän.

Efter att ha blivit sparkad från sitt band utger sig Dewey för att vara Ned när en skola ringer och vill ge Ned ett vikariat.

För hur svårt kan det vara att lära ut saker till barn?

Istället för att lära ut matte och predika om perfekt uppförande lär Dewey barnen att spela Rock n' Roll och "Stick it to the man".

Det var här jag blev kär i Jack Black. Ja, jag vet att han är ful och gammal men jag menar kär i hans personlighet och skådespelartalang. Manuset är skrivet speciellt för honom, vilket märks, ingen annan hade kunnat göra rollen så bra.

Det jag älskar mest med den här filmen är hur barnen som tvingats till perfektion hela sitt liv får släppa loss och visa att man faktiskt kan vara duktig i skolan och ha kul på samma gång.

Den rabiata rektorn som lider av lika mycket prestationsångest som barnen är ett fint kompliment till handlingen.

Ännu en film som jag har sett oräkneliga gånger.

5 av 5 trumpinnar