Detta kan man läsa på bokens baksida(översatt från engelska så jag ber om ursäkt för eventuella konstigheter):

Dags för oss att ta oss till ytan. Sa Mr Marks lugnt.

Och oroa er inte för ljuden, det låter alltid i grottor. Stenar som faller långt bort. Inget farligt.

Och det var då det hände.

En skolresa går katastrofalt fel när ett besök till lokala grottor förvandlas till något mycket mer illavarslande. Fem tonåringar fångas under mark. Deras bästa chans är att hålla ihop.

Så försvinner en av gruppmedlemmarna och deras hopp om att komma ut levande börjar slockna.

Vet en av de kvarvarande fyra mer än vad de berättar eller finns det något ondskefullt gömt i grottorna?

Jaha, detta är tredje boken jag läst av Cathy MacPhail och jag måste säga att hennes sätt att skriva gör läsaren ganska besviken. Om man läser på baksidan så blir man ju alldeles exalterad och spänd på att få veta vad som finns där i mörkret men så är det något så snöpligt som en mask. Hallå, ja den är enorm, men en mask. Kunde det inte i alla fall varit något med tänder?

Insåg precis att jag förstörde hela historien, ooops sorry. Eller inte.

Till mitt försvar måste jag faktiskt säga att dom berättar en spökhistoria om den där masken redan i början så ha. Jag pajade inte allt.

Början på boken är lovande och på sina ställen riktigt mästerlig men sen kommer masken, den förstör allting. Resten av grottäventyret är jätte spännande helt på egen hand utan den där förbenade masken.

Tror inte det blir fler böcker av denna författaren för mig.

3 av 5 astmahmediciner

Igår var ett svart hål, något som inte finns, bortglömt.

Idag har jag bestämt mig. Jag gör det här för mig. Inte för någon annan. För mig.

Jag är i England för att jag fick ett infall, så är det. Men nu när jag är här så är jag här för min skull. För att ge mig själv en ny erfarenhet. Ett par månader i ett annat land för att bli mer som person. För att komma närmare mig själv. Här är det bara jag och mina tankar, familjen som jag bor hos är så klart också här men för mig så är det jag som är viktigast.

Just nu är det jag som är nr 1. När jag kommer hem så kommer det vara studier, jobb och boende som är nr 1. Därför måste jag passa på att sätta mig själv först medan jag kan.

Självisk är inget som jag vanligtvis är så därför måste jag öva. Tvinga mig själv att inte ta åt mig utan bara tänka på mig själv. Jag kan inte få alla att gilla mig. Så är det bara och just nu så måste jag gilla mig själv.

Punkt slut.

Övertygande?

Jag försöker i alla fall.

Detta kan läsas på boxens baksida(översatt från engelska så jag ber om ursäkt för eventuella konstigheter):

Som en Active tjänar den mystiska Echo som ovetande agent för Dollhouse, en illegal organisation som förser sina toppklienter med programerbara människor.

Actives får en personlighet inprintad vilket gör dem tillfälligt till vem eller vad som helst, en perfekt inbrottstjuv, älskare, spion eller lönnmördare.

Nu när FBI och hennes eget förflutet kommer närmare och närmare måste Echo klara av en skurkaktig Active som gör allt för att stänga ner Dollhouse - för alltid.

Detta är alltså den serien som jag nördade i typ 700 minuter, tror den hade speltid på ungefär 700, kunde inte sluta titta. Om det är en bra eller dålig sak vet jag inte, jag hade ju inte tråkigt här ute på engelska landsbygden men jag fick lite dåligt med frisk luft.

Bra var den i alla fall! Varje avsnitt var som ett äventyr som klarades av på ett eller annat sätt men genom alla avsnitten så gick den övergripande handligen som en röd tråd. Precis så som jag vill ha det! Inte långtråkigt en sekund kan man ju säga och satan i gatan vilka karate skills alla Actives verkade ha.

Ganska mycket slagsmål, lite romantik, massor med mysterier och bra gjord. Det kändes som om man kände alla karaktärerna och vi kan ju säga så här, om jag slapp hela den här grejen med att inte äga sin egen kropp så hade jag ju inte sagt nej till att bo i Dollhouse. Fint som snus.

Sista avsnittet var dock en STOR överraskning, blev totalt chockad och letar febrilt efter säsong 2.

5 av 5 datanördar

Detta kan läsas på bokens baksida(översatt från engelska):

16åriga Deirdre Monaghan är smärtsamt blyg men en otroligt skicklig musiker. Hon är på väg att få reda på att hon även är en klöverhand - någon som kan se älvor.

När en mystisk kille äntrar hennes vanliga förortsliv, till synes ur tomma intet, blir Deirdre förblindad av honom. Problemet är att Luke, den gåtfulla och konfliktfyllda killen, visar sig vara en gallowglass - en själslös lönnmördare som arbetar för älvorna - och Deirdre är hans nästa mål. Deirdre måste räkna ut om hans känslor för henne är riktiga eller om det bara är ett sätt för honom att lura med henne till älvornas värld.

Min andra bok av Maggie Stiefvater är utläst och jag är ännu en gång glatt överraskad. Alla klichéer som hade kunnat strömmat ur denna bok är skönt nog inte där.

Jag har en känsla av att Maggie är en ganska märklig figur, hur skulle hon annars kunna komma på alla dessa fantastiska berättelser med massor av fantasi.

Hon har ett speciellt sätt att väva ihop historien som gör den väldigt trovärdig och man är beredd att tro på alla övernaturliga saker som hon kokat ihop.

Nu till själva historien.

En mycket bra och spännande bok, en skön huvudkaraktär och lagom mycket övernaturligt blandat med lagom mycket vanliga mänskliga saker.

Jag gillar verkligen huvudkaraktären, Deirdre, hon är speciell, stark och smart. Så som det ska vara.

Ska försöka få tag på resten av hennes böcker så fort som möjligt.

5 av 5 fyrklöver

Detta kan läsas på boxens baksida:

Det är ett nytt år och för Betty Suarez innebär det stora förändringar. Hon flyttar till en egen lägenhet, får en ny rumskamrat och börjar ifrågasätta om hon verkligen hör hemma i modebranschen. Intrigerna på Mode fortsätter och allt ställs på sin spets när tidningens framtid hotas…

Detta är troligtvis min favorit Tvserie, beroende på vilket humör jag är på.

Jag bara älskar Betty, hon är allt! Hon är knubbig, blandar mönster hej vilt, säger fel saker vid fel tillfälle - alltid och går in i stängda glasdörrar. Trots allt detta så står hon fast vid sin övertygelse och klarar allt som kastas i hennes väg. Hur kan man inte älska henne? Hon är Superwoman utan allt stereotypiskt skit.

Plus att man får skratta. Mycket. Åt alla hennes upptåg.

Ibland önskar jag att jag var mer Betty, orädd och färgglad.

Låt det komma många säsonger att se fram emot! Personligen tänker jag önska mig nästa i julklapp.

5 av 5 fluffy bunnies

Jag låter som en 15årig pojke, är inte livet helt underbart?!

Min röst har sagt upp sig och dött en tragisk död.

Dagen idag har bestått av jobb, jobb och så lite filmtittande.

Har passat de två stora barnen medan mamman var iväg med den lilla flickan. Vi putsade hästutrustning, gör vi någonsin något annat, och sen hann vi inte så mycket mer innan dom var tillbaka.

Jag har ridit Charles idag igen, ett riktigt pass utan tömkörning. Red 45minuter och pressade honom ganska hårt. Han var duktig och mitt knä funkade så länge jag satt ner, vilket jag gjorde hela tiden. Trots att jag inte använde det så mycket så kändes det som om det brann när jag hoppade av. Jag är så in i helvetes trött på att ha ont i knät. Jag är 19 inte 90, jag ska inte ha konstant verk. Inte har doktorn hört av sig med en tid hos specialisten heller. Morr.

Har druckit varmt vatten med, i brist på honung, socker. Jag kan bara inte dricka te, det är så vidrigt!

Ska äta en chokladkaka och titta på lite mer Being Human. Putt är ja. Täppt i näsan med.

Detta kan läsas på baksidan(översatt från engelska så jag ber om ursäkt för eventuella konstigheter):

Det var inte fören jag var på väg till dramalektionen som jag kom ihåg tjejen som jag hade stött ihop med och den gröna tröjan, precis som min. Det var det som hade gjort Mrs Watt förvirrad. Hon hade sett tjejen i den gröna tröjan och trott att det var jag.

Det var den enkla förklaringen.

Eller?

Fay kan inte låta bli att tycka det är underligt när folk börjar nämna konversationer hon vet att hon inte har haft eller när de säger att de har sett henne fast att hon vet att hon var på något helt annat ställe. Sen börjar ännu konstigare saker att hända: hon hör dämpade fotsteg bakom sig som håller hennes takt, hon ser en glimt av ljust hår precis som hennes runt ett hörn. Inbillar hon sig alltihop?

Fay lyckas hitta förklaringar till alla händelser - tills en dag när hennes mamma är övertygad om att hon har spenderat dagen med Fay... när Fay i själva verket inte alls var där.

Kan den här andra tjejen verkligen försöka ta över Fay's liv?

Det här var en besvikelse.

Jag förväntade mig en spännande, invecklad och genomtänkt story. Och så får man det här. Jo den var väl hyfsat spännande men det var mest min egna fantasi som spann iväg med vad förklaringen kunde vara och inte så mycket vad som faktiskt stod i boken. Slutet är en stor suck och ett trött jaha.

Läs den om ni vill. Låt bli om ni har bättre saker för er.

2 av 5 hissar

Jaha, så känns det just nu, jaha. Är trött, är jag någonsin något annat, täppt i näsan. Hur säger man det på engelska btw, jag har inte lyckats komma på något smart sätt ännu, Im täppt in the nose låter inte helt rätt.

Dagen har innehållit lite av varje, tvätt, damsugning, snickare som har gjort hela köket dammigt och barn som hoppar i duschen och skvätter ner hela mig.

Jag har faktiskt ridit idag, en liten stund bara men ändå, mitt knä klarade allt utom lättridning. Så det lät jag bli. Red på Charles, den hästen är så oliksidigt musklad att det nästan är äckligt. Böjde och bände och knycklade ihop honom till en liten boll. Han var väl inte så där jätte glad men tillslut fick vi till några bra övergångar mellan trav och skritt. När en häst som är 14 år inte kan galoppera på volt så tycker jag det är sorgligt.

Familjen åkte till en vän på eftermiddagen och åt kvällsmat där så jag gjorde lite tortelini till mig själv som åts i ensamhet. Rätt gott dock.

Sitter och väntar på mamma eller pappa, vem som behagar dyka upp, igår vet jag inte vad dom höll på med för dom kom inte och pratade med mig i alla fall.

Får nog äta lite choklad sen, det löser världens alla problem.