Spökflickan handlar om Torey Hayden, en barnpsykolog som träffar 8åriga Jadie. Jadie är ett enda stort mysterium, hennes irrationella och ibland våldsamma handlingar tyder på ett trasigt förflutet men hon berättar ingenting.

Sakta men säkert vinner Torey flickans förstoende och får henne att dela med sig av sin historia, en fruktansvärd och vedervärdig historia som bara inte kan vara sann. Ju mer Torey för höra desto mer förvirrande blir Jadies historia. För det kan ju inte stämma, allt det här om olika hemska riter som utförs i natten, eller?

Torey Hayden är en barnpsykolog som specialiserat sig i självvald mutism, hon har skrivit många böcker inom samma änme som Spökflickan och de är sanna historier om riktiga barn och deras liv. Det gör allt så mycket mer skrämmande.

Hennes sätt att skriva är lättläst och skapar klara bilder i läsarens huvud, ibland lite för klara. Berättelsen om Jadie är fruktansvärd och hemsk, man vill inte läsa nästa fruktansvärda sak men man kan inte låta bli, det är fängslande med verklighet även om det är en brutal verklighet. Som så ofta verkar vara fallet.

Trots att boken är full av äckliga, hemska, tårframkallande grymheter så är den på samma gång full av hopp, kärlek och tro på människan. Tro på att saker kan ändras, tro på hjälp och framförallt tro på den egna personen.

Jag har läst många av Torey Haydens böcker och tycker att de är mycket bra, hennes passion för barnen smittar av sig och man brinner för deras sak. Länge var min tanke att bli barnpsykolog, troligtvis mycket inspirerad av henne, för att kunna hjälpa till och göra världen till ett bättre ställe för i alla fall någon. Det var tills jag såg intagningspoängen på Psykologprogrammet.

Men ni som inte har läst någon av hennes böcker, läs inte den här först. Den är otroligt grym och det är bättre att mjukstarta med någon av de andra som inte lämnar dig uppriven vid sista sidan. Jag säger inte att det här inte är en bra bok, för det är det verkligen, bara att om man skulle läsa denna först så skulle man lätt kunna bli avskräckt från att läsa någon av de andra och då skulle man missa en hel massa underbar läsning.

Dock är hennes böcker inget för den klenhjärtade och lättskrämda, jag borde alltså inte läsa dem men det gör jag ändå. Får stå mitt kast när jag inte kan sova med lampan släckt.

5 av 5 nattlampor

Pyjamasen som jag köpte igår är mina bäst spenderade pengar någonsin! Det var så härligt att vara varm och mysig istället för kall och omysig. Jag hade inte ens det lilla elementet på och jag förs inte!!! Otroligt!!!

Efter en underbar natt med min älskade pyjamas gick jag upp och fixade frukosten. Den fortlöpte utan större komplikationer och när barnen åkt iväg plockade jag undan lite snabbt och bäddade deras sängar. Vid halv 9 gick jag ut och tog in hästarna, de ville minsann absolut inte komma in så det tog mig ganska lång tid och många svordommar att få in de fyra åbäkena.

Eftersom mitt knä är kaputt så fick mamman motionera alla 4 och jag fick agera stalledräng. Borstade Doyle och Rebel, satte på deras utrustning och sen så red hon iväg på Doyle med Rebel som handhäst. Medan hon var borta ordnade jag med lite varmt och gosigt hö till marsvinen, mockade den lilla hagen, tvättade vojlockar och gjorde iordning de andra två. När hon kom tillbaka slängde vi ut de två svett-trollen, de rullade sig alldeles grå och sen var de nöjda. Medan hon tog de andra på en tur gjorde jag rent utrustning, en massa utrustning. Det är otroligt vad de smutsar ner sina saker här, allt var lerigt och hårigt. När det mesta var om inte skinande rent så i alla fall renare än när jag började så gick jag in och åt lunch.

Toast med sylt och ost fick det bli, och så lite yoghurt som avslutning. Det finns inget bättre sätt att äta lunch på än med en bok i handen! Läste och mumsade i evighter.

Traskade upp på mitt rum och kurade ner mig i sängen, det har varit jätte kallt här idag så jag frös som en liten babian efter allt blaskande med vatten i stallet.

Läste ut min bok under min lediga tid och sen lekte jag lite med datorn.

Halv 5 började jag igen och då vek jag tvätt och spelade The Baseballs för att slippa höra blåsten som gjorde så att hela huset bankade och lät läskigt. Tog in hästarna igen, borstade av den värsta leran, satte på dem sina täcken, matade de som skulle ha mat och släppte sen ut dom för natten.

Gick in och strök några skjortor, vek lite mer tvätt och sen kom hela högen hem. Gjorde tortelini och brocoli, blä på det sistnämnda, barnen var av någon anledning otroligt bråkiga idag och skrek och hade sig.

Vår diskmaskin funkar äntligen, hurra, så nu behöver jag inte diska allt för hand längre. Den luktar dock lite speciellt efter ett par veckor utan användning så jag kör den nästan tom för tillfället för att se om lukten försvinner.

När köket var rent igen var min arbetsdag över så jag gick och plockade undan på mitt rum, kröp ner i min underbara pyjamas, den matchande morgonrocken och de sköna tofflorna, tog min dator och satte mig i soffan. Nu väntar jag på att mamma och Alex ska logga in på Skype så att vi kan prata. Världens bästa uppfinning det där.

Det här kan man läsa på bokens baksida(översatt ifrån engelska så jag ber om ursäkt för eventuella konstigheter):

När Lyra får den konstiga och mycket hemliga alethiometern börjar hon en otrolig resa som tar henne till Arktis frusna landskap, där häxklaner härskar och isbjörnar slåss. Ödet som väntar henne kommer få oändliga konsekvenser långt bortom hennes egen värld...

Tänkte börja med att skriva lite om Philip Pullmans sätt att skriva. Han har ett mycket säreget sätt att berätta en historia, det tog mig ett tag att komma in i det hela, speciellt som jag läst boken på engelska. Alla människor i boken har en daemon, vilket är som en yttre del av deras själ, i form av ett djur som delar deras tankar och känslor. Alla kan se varandras daemon och man kan om man saknar skrupler röra vid någon annans själ, bokstavligt talat. Hela boken byggs runt det faktum att alla har en daemon och om de inte fanns skulle historien inte ha något sammanhang eller någon mening. Jag förstod inte alls vad som menades med dessa daemoner från början men sen när jag klurat ut det hela så var det en självklarhet och jag önskar att vi faktiskt hade en sådan figur att dela hela livet med.

Nu till själva handlingen. Lyra får alltså det här konstiga instumentet och av olika anledningar reser hon till Arktis. Det finns en hel drös med konstiga figurer i denna berättelsen och alla spelar sin egna högst viktiga roll.

Boken är mycket bra och mycket spännande, dock har jag lite svårt att se vilken åldersgrupp den riktar sig till. Å ena sidan är den menad för barn men å andra sidan så är den full av barbariska händelser och svåra moraliska dilemmor. Kanske att en yngre person inte ser allt det som jag läste ur många av personbeskrivningarna utan tar det som det är och antingen är personen ond eller god. Då skulle det ju faktiskt kunna vara en universal bok som passar alla åldrar.

Det var svårt att lägga ner den och ledsamt när den tog slut så jag ser fram emot att läsa de följande böckerna i serien.

5 av 5 pansarbjorne

Andra titlar i serien:

The Subtile Knife

The Amber Spyingglass

Lyra's Oxford

Idag har jag varit i Exeter.

Började med en kopp varm choklad med en jätte god kaka, läste min bok på cafét och hade det jätte mysigt. Efter det gick jag till Exeter college och fixade ett student-id, jag har inte varit på main campus innan men det var jätte fint! Jag vill läsa en heltidskurs där och leka blindblock med alla de andra nykomlingarna, blev helt nostalgisk när jag såg alla fina och gamla byggnader.

Sen var det dags för yoga och på vägen dit köpte jag en yogamatta så jag slapp göra allt direkt på golvet. Det var helt underbart idag! Alla övningar gick bra och det gjorde inte så ont i knät.

Efter yogan träffade jag 4 franska och 2 tyska au pairer, dom pratade mest med varandra på sina respektive språk så det var väl lite så där. När vi hade skiljts åt så tog jag en sub på Subway och gick till Primark för att köpa en pyjamas så att jag inte behöver frysa mer, hittade en jätte söt med apor på, en matchande morgonrock och ett par fluffiga tofflor. Så nu är jag totalt förberedd på nattlig kyla :D

När jag kom till busstationen satt jag och väntade på min buss, som inte kom. Den skulle ha kommit klockan 4, kvart över gick jag till en sån där infoman och frågade när bussen skulle dyka upp. Han var jätte otrevlig, hade en sjukt störig ton och sa att den redan hade gått. När jag protesterade, för jag hade ju stått och väntat vid stand 4 hela tiden, sa han bara att jo det har den visst. Ilsket marscherade jag därifrån och återgick till mitt väntande, då fick jag se något mycket otroligt. Vid stand 2, alltså vid helt fel stand, stod bussen som gick halv 5. Så de hade alltså bytt stand utan att på något sätt medela detta till alla resenärer och på grund av det så kom jag hem en halvtimme försent, vilket gjorde att min skjuts redan hade gått. Som tur var körde mamman förbi så jag kunde kravla mig in i baksätet tillsammans med ett stort vitrinskåp. Vi hämtade barnen hos sin kompis och sen åkte vi 5 personer + ett stort skåp hem. Jag fick sitta hopkurad ovanpå ett ihopfällt säte, hade något ont i ryggen när vi kom hem.

Men jag är lycklig ändå! Jag har en jätte fin pyjamas som jag ska krypa i när jag har badat.

Idag steg jag som alltid upp när man klocka vrålade kvart i 7, gick mycket försiktigt ner för trappan, jag har ramlat och det gör ont! Plockade undan all diskad disk som stått på tork under natten, dukade bordet med flingor och mjölk, rostade bröd och åt mina flingor medans jag väntade på barnen som kom ner mer eller mindre vakna.

När frukosten var uppäten åkte hela basset till skolan och jag diskade upp efter oss.

Jag gick min vanliga tur i huset och snyggade till och plockade upp allt möjligt som barnen slängt omkring sig.

Vek ett enormt berg av tvätt och sen var det dags för en ridtur på Charles.

Jag gick ut i stallet och hämtade in honom, Doyle, Rebel och Robin. Borstade alla fyra och sadlade Charles. Fick tillbaka min engelska telefon med pengar på, nu kan jag nå omvärlden igen, satt upp och red iväg på min första egna tur utan mamman som guide. Hon hade skrivit en vägbeskrivning till mig så det var ju inte så svårt. Trodde jag.

Allt gick bra tills det gick dåligt. Jag svängde vid rätt ställe, hamnade vid rätt ställe och sen så var det plötsligt inte rätt längre. Red tillbaka ner för en väldigt lång kulle som vi precis travat uppför, insåg att jag hade varit rätt från början och travade tillbaka upp, stackars Charles fick jobba häcken av sig. Svängde höger, upptäckte att vägen var helt fel, gick tillbaka svängde vänster och upptäckte att AHA jag känner igen mig!

Sen var allt frid och fröjd. Tills jag kom in i en by. Vilken jag insåg att vi kör igenom för att komma till bussen så alltså var jag väldigt för mycket långt förbi vårt hus. Fortsatte framåt för att se om jag kunde hitta någon att fråga om vägen. Hittade ett par engelsmän som av en händelse visste en massa om Sverige. Lyckades följa deras direktioner och kom hem till slut. Hästen var genomsvettig och jag var genomsvettig. Och så är mitt knä helt förstört igen. Inte för att det varit bra sen jag gjorde mig illa men nu är det outhärdligt.

Jag hoppade av och gjorde haltande iordning hästen. Gick in och åt lunch, 40 minuter försenad, upptäckte att man kan faktiskt skära hyfsat tunna ostskivor utan osthyvel och var nöjd.

Fick veta sedan att jag hade ridit fel från början och inte alls tagit den vägen som det var tänkt att jag skulle ta. Lokalsinnet hos mig är lika med noll.

Under min lediga tid tittade jag på en film och läste lite i min bok.

Sen var det dags igen.

Jag lade undan all mat mamman handlat och stoppade lite saker i torktumlaren. Sopade stallgången, städade upp bland fodret och satte täcken på hästarna. Efter det dukade jag bordet och fixade ännu mer med tvätten. Sen var det matdags. Det blev spaghetti med tomatsås och till efterrätt någon slags kaka som den stora flickan gjort i skolan. Disken tog jag hand om och när jag väl hade röjt upp i köket var min arbetsdag över.

Tog ett snabbt bad och så sitter jag här. Har pratat med pappa på Skype, en mycket bra uppfinning det där, så nu är det snart dags för sängen. Imorgon blir det Exeter och yoga för mig.

Nattinatti

Eller ja, det var bara Malin som bad om det, men vad gör man inte för den skönheten.

Jag bor alltså i England, närmare bestämt i Devon i södra England. Närmsta större stad är Exeter, en mycket trevlig och fin stad må jag säga.

I huset där jag bor finns också en mamma, en pappa, en 10årig flicka, en 9årig pojke, en 5årig lillasyster, 5 hästar, 2 katter och 3 marsvin. Och så jag förstås. Jag är famljens au pair. Vilket betyder att jag passar barnen, håller ordning i huset, tvättar, pysslar med hästarna och lite annat smått och gott.

Vi bor ute på landet och här är allting grönt. Alla vägar är kantade av häckar som är gröna. Vägarna slingrar sig uppför kullar som är gröna. Alla gårdar omges av fält som är gröna. Men fåren är rosa. Ja på allvar. Dom blir så på grund av att det är väldigt lerigt här och jorden är röd. Mycket intressant första gången man ser det. Både fåren och jorden.

Så här ser en typisk arbetsdag ut för mig:

Jag börjar 07.00, ordnar frukost åt barnen och när de har åkt iväg till skolan börjar jag att plocka upp i alla rum och se till så att huset ser prydligt ut. Efter detta brukar jag vika tvätt. Allt detta brukar vara klart runt 9 då jag går ut i stallet och tar in hästarna, sedan borstar jag dem och sätter på dem deras utrustning. Sedan rider jag och mamman i ca 1.5h När vi är tillbaka är det av med alla saker och ut i hagen. Då är det dags för min lunch. Efter lunchen är jag ledig fram till 16.30 då jag dukar bordet och pysslar ännu mer med tvätten innan barnen kommer hem. Vi hjälps åt att laga mat och sen sädar jag undan efter oss. Vid halv 8 är huset i ordning och jag slutar.

Varje onsdag åker jag till Exeter för att gå på yoga. Då spenderar jag hela dagen i stan, åker vid 8 och kommer hem vid 5.

Helgerna är jag antingen ledig eller så är jag barnvakt, om jag är ledig så åker jag iväg och gör något skoj eller så ligger jag i min säng och latar mig hela dagen. Båda alternativen är lika trevliga. Om jag är barnvakt så är det jobb hela dagen. Alla ska matas, hållas ordning på och underhållas. Kan bli lite knivigt ibland men än så länge har det gått bra.

Tja, det är väl så det ser ut. En mer detaljerad genomgång av min dag kommer så småningom.

Det här kan man läsa på filmens baksida(jag har översatt det från engelska så jag ber om ursäkt för eventuella konstigheter):

Nanny McPhee och den stora smällen är det andra kapitlet i den här roliga, magiska och hjärtvärmande historien som har förtrollat barn världen runt.

Den mystiska nannyn som dyker upp när hon är som mest behövd men som minst önskad hittar den här gången en familjegård där kaos har utbrutit. Kriget är i full gång mellan bondungarna och deras bortskämda stadskusiner.

Med hjälp av allt ifrån en flygande motorcykel till trädklättrande griskultingar skapar Nanny McPhee den rätta formulan för att lära barnen de fem läxorna.

Ja, jag vet att det är en barnfilm. Så, nu har vi rett ut den saken.

Men lite barnfilm då och då gör själen gott! Speciellt när man får se grisar göra synkroniserad simning och skratta åt barnsliga skämt. Den här filmen är precis som sin företrädare mycket bra, den förra var dock lite mer min humor. Ännu en gång kommer Nanny McPhee med sin fula nuna och räddar situationen som höll på att spåra ur totalt. Den är faktiskt rolig även om man är vuxen, finns tydligen folk som är det, mysig är den definitivt och man blir varm i hjärtat precis som omslaget lovar. Moralen är på topp tillsammans med förmågan att desarmera en bomb som råkat falla i ett av famljens fält.

4 av 5 elefantungar

Filmen Hair är en version på musikalen med samma namn.

Hair handlar om Claude, en ung man som levt hela sitt liv på landet. Claude åker till New York för att ansluta sig till militären, han har några dagar att spendera i den stora staden innan han ska åka till militärbasen. Under sin första dag träffar han en grupp hippies som han blir vän med och spenderar resten av sina fria dagar med. Deras värld är en total motsatt mot hans lugna lantliv och han får se många nya saker som både chockar och förbluffar honom. Tillslut tar deras tid tillsammans slut och ledsen över att aldrig få se sin nyfunna kärlek eller sina nya vänner igen åker Claude till militärbasen. Där han blir till en hårdhudad militär som åker ut i kriget. Eller?

Musikaler brukar ofta vara fulla av sånger som handlar om det som är viktigt för karaktärerna men i denna filmen var det rent ut sagt sjukt konstiga sånger. Det kan bero på att jag inte förstod handlingen och att det var höga hippies som sjöng men sångerna var bortom allt förstånd. Jag kan väl inte säga att jag blev jätte förtjust i den här filmen, förstod aldrig riktigt vad den handlade om och kan för mitt liv inte förstå vad filmtitlen har med saken att göra. Trots att där var ett par sånger som innehöll ordet hair så känns det inte som om det hade något med handligen att göra. En sak som ger den ett plus i kanten är att jag skrattade många gånger åt just hur osannolika sångtexterna var och hur otroligt innovativa kläder många hade. Tyvärr är det nog det enda plus som finns i filmen. Har man inte sett den så har man inte missat mycket.

2 av 5 locktänger